Ett liv av trassel??

Jag undrar om jag blev förväxlad vid födelsen, och att jag egentligen är en avkomma från två virrpannor, för det är ungefär så som det känns nu... Alla som känner mig vet vid det här laget att jag är ganska velig, glömsk och allmänt snurrig, och man trodde att en flytt till London skulle göra flickebarnet (mig) gott... Men nu sitter jag här, 6 månader senare, en kväll i Mars och undrar om denna flytten var en sån bra idé...haha, jag blir bara snurrigare och mer glömsk ju mer tiden går, men det är väl därför så många tycker om mig antar jag =)

Nu på senaste har det hänt en hel del här i Wood Green och hela Londontown, och jag har ju förglömt mig lite i bloggandet så härmed kommer en ursäkt och en liten resumé av London i vårtider... För det första så har det blivit fruktansvärt kallt, och det snöade för första gången under min vistelse här för någon dag sen, vilket suger hårt, för jag gillar när det inte snöar... Bättre nyheter var ju att jag lyckades övertyga min kära syster att komma över en helg (den som var nu) och fira lite utflyttningsfest och ha det allmänt stekigt i London... Och visst kom hon, och det var trevligt... Det tog ungefär 15 minuter innan jag hade skadat mig dock, det var dock inte med mening, utan det var en olycka. Det var kväll och jag och Amanda var på bussen 

mot Turnpike Lane från Totteham Hale där hon hade kommit med Stanstedt Express ser ni, och väl på bussen så hade vi Amandas suitcase i mitten av gången i bussen. När vi börjar närma oss hemmet så ställer jag mig vant upp i bussen och ska precis ta mig förbi Amandas inte allt för stora resväska när chauffören plötsligt gör sitt LIVS bromsning! Helt sjukt var det, för jag snubblade över resväskan och flög huvudstupa ner ett steg och landade ungefär mitt framför dubbeldörrarna i mitten av bussen. Det var ju pinsamt bara det, men even more pinsamt var att det var en person till på bussen, och jag lyckades landa med min bak typ i ansiktet på honom, riktigt bra gjort! Härlig start på helgen ;) Jaja, i alla fall...

   På lördagen var det dags för "Leaving the Hampster cage party" och det var en härlig uppslutning av människor, och alla hade kul, vissa hade lite mer kul än andra, och är inte med på allt för många kort, jag kommer inte nämna några namn, men i alla fall....Jag har inte så mycket mer att säga om den kvällen så jag går snabbt vidare mot dagen efter... Håhåjaja, dagen efter är ju alltid underbar! Jag vaknade upp och undrade om detta faktiskt var min lägenhet eller om någon hade burit mig till ett krigsfält under nattens gång, men när jag gick upp så insåg jag att jag faktiskt var i mitt egna hus i Wood Green, London. (Lite pluspoäng för "mitt egna hus", inte för att det är det, men det lät riktigt coolt") Herrejesus var typ de första tankarna som for runt i huvudet, lyckligtvis så hade vi en hel del goa gäster som hade spenderat natten som kände att dom ville ge något i gengäld och började städa lite... Jag nämner inga namn, men det var Mark, världens underbaraste Australienare, no doubts about it!

   Resten av dagen bestod av att köpa toapapper, förtära McDonken och kika på Gossip girl, inget som går av för hackor precis... Jag var helt frälst av den nya "succéserien" som jag inte hade sett ryken av innan lillsyrran kom hit och promotade den! Bra gjort, så nu måste jag kika på avsnitt 3, 4, 5 och 6...AHHHHHHHH!

Annat som har hänt de senaste dagarna är att jag har "tappat" bort mitt pass och funnit det igen, helt av mig själv... Men ni som tror att historien är så enkel som det där, har ju helt fel och vet antagligen inte vem dom har att göra med... Det är alltså Alexandra "trasselsudden" Linusson vi snackar om och hon gör inte saker lätt för sig inte. The story begins like this... Förra tisdagen for jag till den thailändska ambassaden för att skaffa mig ett visum för min thailandsresa (som jag inte alls ser fram emot, eller JOOOOO.. mer om det snart). då skulle jag ha med mig pass, pengar för visumet och en ifylld ansökan, check ,check, check på det... Så allt gick som planerat, till jag kom hem. Inte check på allt, för jag hade ingen aning vart mitt pass tagit vägen... AHHHHH; Panik med tankar om förlorad Thailandsresa, ingen resa hem till Sverige, utan ett fångenskap i London. Inte att jag inte gillar det här, för jag ÄLSKAR det här, men man vill ju inte vara handikappad utan ett pass liksom... SÅ jag börjar panika, på gammalt Alex-vis och det är anmälan hos polisen där, försök att få tid för nytt pass där, tankar om hur det ska gå med visumet... Tills jag på tisdagen igår, åter igen gick till thai ambassaden och inser när jag mottager mitt visum att det är tryckt inuti mitt svenska pass!!!! Det har alltså under hela den här tiden varit på den jäkla ambassaden, med MENING!!! Uscha o buscha, så nu är det jag som får ringa polisen och säga att jag "hittade" mitt pass igen, gud va fåraktigt... Men dom borde ju inte vara förvånade när dom har med mig att göra...haha...

Jaja, nu är jag alltså ready to go till varmare breddgrader och jag kan ju säga att det är många som är HYFSAT avundsjuka, förutom Karin som faktiskt ska åka till Stockholm, vilket också är ganska exotiskt =) Sedan får jag o Karin ha en reunion i slutet av Maj, eller rättare sagt hela tjejgänget får ha reunion....cant wait, förutom att då är ju Thailandsresan över, så jag kan väl kanske vänta ett tag =P Jag har i alla fall fått reda på av Zara, min babe stationerad i Thailandet just nu, att jag och hon ska ta en dykarkurs när jag kommer ner.....coooolt =) 

Fast hon ska gå en bättre kurs än jag, för hon har gjort det förr o grejjer, här blir det nybörjarkurs så det sprutar om det... Frågan är bara hur det ska gå för den lilla tjejen från Borås, som inte ens kunde dyka från poolkanten tills hon var 19 år... Hon som bara fick G i simning på högstadiet för det enda hon kunde göra var att hoppa från trampolinen, mycket extravagant! Ne, men jag tror på att jag har vuxit till mig och att detta ska gå alldeles utmärkt att simma med fina fiskar, koraller o..........o hajar? Åh herregud, someone save me! Ne, men jag klarar mig, var inte oroliga, och jag lovar att höra av mig efter min dyktur så att alla veta att jag är vid liv... mycket omtänksamt av mig =) Jag kan inte vänta längre typ på att få lite sol på mig =) Upptäckte häromdagen att det där genomskinliga som har följt efter mig ett bra tag nu faktiskt var min egen hand, med andra ord är den inte allt för solbrun...

Nu blev detta hejsan hoppsan aslångt, men det får man tåla....jag har ju som sagt inte hört av mig på år och dar så...=)

Hoppas alla har det bra, så ska väl jag börja packa ner lite saker i lådor för nu börjar nedräkningen för hemfärd...this is the end of an era....

Love // Alex, your londoner